Nu får min blogg ligga "nere" ett tag.
Jag skäms lite över min design, eftersom den bara funkade i Firefox.
Jag ska göra en ny design som är anpassad för Explorer, även fast den webbläsaren är mycket sämre än Firefox.
Sen.

Jag har ju knappt skrivit på ett tag, har ingen direkt blogglust.
Men den kanske, kanske kommer tillbaka snart...

Svar: En otränad sitta-vid-datorn-nörd som lätt känns igen på sin uppblåsta mage och idag även vaggande gångstil.

För vaggar det gör jag idag.
Varför?
Jo:
Igår skulle Rönnbär 1 och Rönnbär 2, aka jag och Malin, köpa träningskort på iksu.
Sådär lagomt rädda och rönnbäriga var vi när vi kom in genom dörrarna och såg hur mycket folk det var, och så stort!
Inte som Friskis i Hornstull, inte som gymet i Holmsund, nej, det går inte ens att jämföra.

Förtjusningen steg ända upp till öronen när vi fick springa på ett löpband och samtidigt se på Vänner eller Simpsons.
Mer än en och en halv timme passerade medan vi tränade på diverse maskiner. Glada och rosiga om kinderna stretchade vi sedan för att öka på våran duktighetsnivå ännu lite till.

Sedan ville Malin simma, ja, båda ville faktiskt simma.
Men det ville inte min mage.
Därför gav jag upp och åkte hem för att stoppa i mig föda.
Det är hårt att ha en inbyggd mat- och-sovklocka i magen. Fast min är mer som en tickande bomb. Om jag inte äter i tid börjar den svälla och göra ont.
Men Malin förstod och gick för att plaska i sin ensamhet.

För den som inte förstod är det träningsvärken som framkallar min vaggande gångstil idag.

I lördags var det middag hemma hos mig och Martin, med kräftor på menyn.
Karl och Linda var på plats och tillsammans skulle vi ha en trevlig stund där vi skalade kräftor och lugnt och sakta stoppade i oss maten. Det var vad jag och Linda väntade oss, i alla fall.

Men Karl har tröttnat på att skala kräfor, för resten av sitt liv, så redan innan någon hade hunnit tänka ordet "kräfta" drog han fram sin burk med kräftskjärtar i lake. Denna avnjöt han samtidigt som han hoppades på att vi skulle kasta avundsjuka blickar åt hans håll.
Martin, som är en väldigt oerfaren kräftätare tröttnade efter några kräftor och övergick till att äta paj. Kvar var jag och Linda som tappert skalade varenda liten kräfta och avnjöt dem på en toast med grönsaker och wasabisås.

Wasabisåsen var det förresten ingen som tyckte om. Receptet fanns på kräftförpackningen och innehåller avocado, lime, wasabi och gräddfil. Jag tyckte att den var mumma och höll på att gå i taket för att den var så god, men de andra hade nog uppskattat om jag hade glömt att stå och sukta vid sushihyllan på ica maxi, glömt att plocka ned den i vagnen och betalat för den i kassan och mest av allt glömt att frikostigt förse såsen med precious wasabi.




Efter middagen var min kräftkoma inte mild.
Jag låg som en strandad säl i soffan.
Orkade inte röra mig.
Efter nio åkte Karl och Linda hem och jag tog en 1-timmeslur.
När jag vaknade hade jag fortfarande kräftkoma.
Också fick jag ont i magen resten av helgen, så no more kräfta for Lainen.

Om man söker efter sushirestauranger på hitta.se finns det 234 i Stockholm.
I Umeå finns det EN.
Nu kanske detta är lite missvisande för att Stockholm är större än Umeå, men bara i Hägersten finns det 6 sushirestauranger.
Den i Umeå säljer dessutom bara sin sushi i konsum eller på ica.

Jag tycker att Umeå överlag har ganska fattigt utbud på sina restauranger.
Bara samma, samma.
Hela tiden...

Nyss satt jag och läste vk vid middagsbordet, samtidigt som jag kalasade på lite blodpudding.
I helgtidningen fick jag se att V&R har börjat servera sushibuffé på fredagar.
Mm, säger jag bara.
Jag måste dit nån gång, någon som vill följa med?

Och min kamera kan nu ta cirka åtta bilder innan den har ätit upp alla batterierna.
Inte okej.
Dessutom har den svårt att fokusera och levererar bara sämre och sämre bilder.
Inte heller okej.

Det börjar verkligen vara dags att skaffa en ny innan det verkligen är för sent...

Igår var jag flitig och tvättade och städade hela morgonen.
Martin var och tränade på morgonen och när han kom tillbaka var det med en fin bukett blommor i händerna.
Det var våran 8-månadersdag och såklart hade jag glömt bort det, skämmes!

..är jag Umeåbo igen.



Såhär såg det ut i Lainenheten i torsdags kväll:

Någonting i stil med detta är vad Martins lägenhet också har fått lida av de senaste dagarna. Men just nu börjar lägenheten se städad och helt parant ut. Jag trodde inte att det skulle bli så lätt för oss två att få plats i hans lilla lägenhet, men med hjälp av Ikea gick det som en dans.

Så från och med nu är jag officiellt Umeåbo igen.
Bra eller dåligt?
Jag vet inte, men det känns rätt just nu.

Nu har jag inte haft tid att blogg på några dagar, eftersom jag har varit mitt uppe i flytten.
Därför tar jag alltihopa nu från fredag morgon:

Väckarklockan ringde. Det skulle bli min sista dag på jobbet. Även fast jag var trött och, i vanlig ordning, hade gått och lagt mig för sent kvällen innan kände jag mig pigg och glad.

Med rufsigt hår och förmodligen inte så väldoftande utandningsluft tassade jag iväg till badrummet. Jag satte mig på toastolen för att kissa en liten slurk.
Då ser jag en spindel springa över golvet.
Med tanke på den spindel som i flera dagar bodde i min termometer, så att jag knappt vågade titta hur kallt det var ute, kände jag mig ganska less.
Efter lite tvekan tänkte jag "vad fan vill du mig" och mosade det stackars djuret med min kära vän som gjort underverk i badrummet dagen innan; Jif-flaskan.

Nu kanske du inte tror att det är någon stor bedrift att döda en liten spindel, men i mig sprudlade stoltheten. Jag, Lainen, hade gjort mig av med en spindel på egen hand. Utan att få något fobianfall!
Det förtjänar ett halleluja!

Fem minuter senare satt jag och grät för mig själv i soffan.
Varför?
Jo, tänk dig följande:

En spindel.
En sån där med tjockaste tänkbara kroppen, en som haft det riktigt gött på nån gammal vind och blivit fet som en stor skalbagge.
OCH.
En sån där liten spindel med jättelånga ben.
Korsa dem och gör de jättelånga benen lite tjockare.

Där, nu har du vad som satt på min vägg, i MIN Lainenhet.
Den största spindel jag nånsin har sett.
I alla fall i detta avlånga land.

Mitt fobianfall var inte mildt.
När jag väl hade slutat skaka och samlat mig lite började det tjocka odjuret k-r-y-p-a.
Inte okej.

Det dröjde ungefär en kvart innan jag fann mod att dammsuga upp djuret.
Klockan tio i sex en fredagsmorgon.
Mina grannar sa inte direkt halleluja, men vad skulle jag göra? Vara instängd i lägenheten och skrika hela dagen för att den hade satt sig på tröskeln mellan hallen och rummet, vilket gjorde att jag inte vågade passera?

Efter den här incidenten blev jag lite väl paranoid.
Jag gillar Lainenheten, men nu är det faktiskt skönt att slippa den.
Spindelhärden och min fobi drar inte ritkigt jämnt.