Idag kom jag att tänka på när jag och Åsa seglade med Biscaya.
Det är ganska precis på dagen fyra år sedan vi mönstrade av i Wasahamnen.
I elva dagar hade vi varit på sjön och seglat i oväder, kräkts över relingen, solat, badat och seglat utan att se annat än himmel som mötte hav, två dygn i sträck.
Det var livet.

Inte så konstigt att det kändes som att marken gungade när vi steg iland i ett soligt Stockholm.
Pridefestivalen var i full gång då vi anlände.

Detta får mig att längta tillbaka, längta till något roligt.
Jag vill åka ut på äventyr!


Biscaya
(Foto: Jag)



Konsten att kunna slappna av medan båten lutar så att vatten täcker halva däcket. Och medan andra jobbar hårt för att föra båten framåt i stormen. Men vaddå? Det är bara att lägga sig på andra sidan!
(Foto: Jag)



Och sist; självaste jag och Åsa, UNGA!
(Foto: Okänd, men med min analoga kompaktkamera som var min trogne anhängare på den tiden.)